Stina

Rädd för att jag inte är rädd. Rädd för vad det betyder. Hoppas på att det är oss, och inte jag.
Kanske att jag aldrig får veta om jag fortsätter att vara rädd.
Kanske att jag borde sluta vara så mycket som jag är.
Dags för, resten av mitt liv?

---

About being scared:

Scared for not being scared. Scared of what that means. Am hoping it's because of us, and not me. Maybe I will never find out if I stay scared. Maybe I should stop being so much like me. Maybe it's time for, the rest of my life?

För tre veckor sedan tog Dustin och jag en liten söndagstripp ned till Freiburg och Schwartswaldskogen. Höstens fantastiska färgskiftningar passerade genom tågfönstret på vägen ner och även om solen lekte kurragömma hade vi några fina timmar i Freiburg.



Fina Freiburg.



Solen gick långsamt ner över den gåtfulla skogen på vägen hem, en mörk röst viskade om historia. Ett än så länge ouppklarat äventyr.

Och så var det med den söndagen.

---

Dustin and I took the train down south to Freiburg and the Black Forest three Sundays ago. The burning colors of the fall passed through the train window on the way and even if the sun was hiding when in Freiburg, we had a great time. A beautiful town and the Black Forest layed like an unexplored adventure in the background. When the sun went down behind the burning forest it was time to take the train home again.

And that was that Sunday.

Livet rullar på som livet mest gör, det går långsamt men det går. Min finaste vän här är fyrfotad och har två bruna ögon som kan göra de mest ensamma nätterna lite varmare. Men med kindpussar, julpynt och ett inre lugn tycker jag nog att det blir bättre. Stadslivet och allt vad det innebär saknas, likaså han som bär på min lycka. Tiden rullar på med böcker, sortering av hårddisken (kanske till och med i plural) och Sex and the City. Guldkanten sätts av långa samtal på Skype och sms som dyker upp utan förvarning. En hemmagjord kalender kan också värma i novembermörkret.
     Nu ska jag koka mig en kopp te och försvinna till New York för en liten halvtimme. I morgon blir det julmarknad, och inte minst - en dag mindre. Puss (och tack för att ni finns även när allt jag orkar säga är grått).

---

Status update #3, 13/24:

The days are passing by, slowly but still in movement. My best friend here is four-footed and has two brown eyes that makes the loneliest nights a bit warmer. But with kisses on the cheek, Christmas decorations and an inner peace I think we are improving. I miss the the city life and all what it comes with, no less he who carries my happiness. Time is passing with books, rearrangement of my hard drive (possibly in plural) and Sex and the City. The highlights of the days are long converstations on Skype and unexpected texts. A homemade calender also warms in the November darkness.
     Now I am going to make myself a cup of tea and then leave for New York for half an hour. Tomorrow it's Christmas market and never the less, one day less. Kiss (and thank for being there even when all I can say is grey).

What you find now (I think I love you)

Ber om ursäkt för oredan på bloggen, designen är påväg att uppdateras. Förhoppningsvis ser det bättre ut snart.

---

An apology:

I'm sorry about the mess on the blog, the design is being updated at the moment. Hopefully it will look better soon.

Ett litet bildkalas från den senaste månaden i Stuttgart;




Att sätta på sig ett par fingervantar, kura upp tillsammans i sängen till en film, njuta av kombinationen varm sol och friska vindar, baka och starta något nytt - höst är inte så tokigt. Faktiskt väldans fint.

---

Fall in Stuttgart:

Some pictures from the last month in Stuttgart.

To put on mittens, cuddle to a movie in bed, enjoy the combination of warm sun and brisk winds, bake and to start something new. Fall is not that bad, actually very nice.

En solig åker, fyra varma tassar och på mina egna villkor. Ensamhetens skuggor tornar då och då upp sig utan förvarning, men man får fösa undan dem så gått det går. Till exempel med en lila tekopp, samtal med finaste vännerna, brev, en syster som inspirerar eller bara med en bok i sängen. Det kanske inte är en dans, men jag är åtminstone i rörelse.

---

Status update #2, 6/24

A sunny field, four warm paws and my conditions. The shadows of loneliness sometimes apperars without a warning, but you just have to try to make them disappear. For example with a purple tea cup, Skype with my very best friends, letters, a sister who inspires or just a book in bed. Maybe it's not a dance, but I am at least moving.

Och svårare än så var det ju inte. Leva som i Ghana, bara vara. Njuta av det lilla. Hanna påminde mig. Jag önskar att jag kunde dela hennes senaste cover här, och jag önskar att den skulle ge er samma insikter den gav mig. Det går inte, ännu. Tills vidare får ni lyssna på en av mina absoluta favoriter; Stjärnorna finns här.


Dags för egna gränser. Dags att gå mitt i gatan, och inte låta någon köra över mig. Tack min fina, för påminnelsen.

---

Don't worry:

My friend Hanna's latest cover made me realized that there's really no point worrying. Live like in Ghana, be in the present. See the small thing. I wish I could share the cover here, but I can't do that yet. But listen to one of my old favorites here.

It's time to make my own rules. Time to walk in the middle of the street and let no one run me down. Thanks sweetie, for reminding me.

Sex and the City, engelska, Skype, mail, blåmärkta knän, en modig syster, planer, en rapande labrador, yoga och fikonsylt.

Frosten biter hårt under nätterna och på morgonen är berget täckt i en grå dimma. Ibland öppnar sig himlen på eftermiddagen, solen värmer upp och ger färg. Den försvinner sedan lika snabbt och ger en eftersmak av tvivel. Men ljuset behövs, även om det ger konstraster. Ibland blir min enda ljuskälla det kalla skenet från datorn, ibland är det strålkastarna från en liten svart bil.
     November är som november mest brukar, en väntan. Nu mest på besked. Besked om en framtid som jag hoppas ser ljus ut. Hjälplösheten sticker i bröstet, rastlösheten i benen. Visst ljusnar det vid kullen, men solen går allt senare upp på morgonen och jag är rädd för att behöva vänta. Igen. 
     Ibland blir att veta vad man vill nästan en ännu större utmaning, strömmen man simmar emot blir starkare. Men Håkan vet på svar, kanske att drunkna inte är så illa om det får en att drömma och hoppas på att en seglande båt ska komma.

---

Status update #1, 2/24:

The frost bites hard during the night and in the morning the hill is covered in a grey cloud. Sometimes the sky opens up during the afternoon, the sun warms and gives color. Then it disappears as quickly as it came and gives an aftertaste of doubt. But the light is needed, even if it gives contrasts. Sometimes my only light source is the cold light from the computer screen, sometimes the beam from a small, black car.
     November is what November most often is, a waiting. Now mostly on answers. Answers about a future I hope is looking bright. The helplessness is stinging in the chest, the restlessness in the legs. It looks clearer behind the hill, but the sun comes up later every morning and I am afraid that I will have to wait. Again.
     Sometimes knowing what you want is an even bigger challenge, it suddenly feels harder to achieve when the whole worlds seems to be working against you. But Håkan always gives answers, maybe to drown is not that bad if it makes you dream and hope that a boat someday will come.

Att ha någon som ändrar sig för dig är fint, men kanske att vara villig att ändra på sig för någon annan är något ännu bättre.

---

Change:

To have someone who changes for you is maybe what everyone wants, but maybe to be willing to change for someone else means more.

Har mycket att uppdatera och noll ambition att göra så. Tänkte i stället säga att även om min lycka flyr landet på måndag till vackra Ghana, och att temperaturen sjunker drastigt med solen så går det nog ändå det här. För jag har gula blommor på skrivbordet, fyra vänner på hårddisken, en låda full med te och sedan så kan några hoppsasteg faktiskt rädda dagen ibland.

---

A small note:

Have a lot to update and cero ambition to do so. Just going to say that even if my happiness leaves the country on Monday to the beautiful Ghana, and that the temperature is sinking drastically with the sun, I think it will be okay. Because I have yellow flowers on my desk, four friends on my hard drive, a box full of tea and a few skips might actually save the day sometimes.

Idag firade vi S:t Martin's day här i Westerhofen. Vad helgonet i fråga gjort för att förtjäna en dag lyckades jag inte uppfatta på gudstjänsten, men någonting med att ge kläder till fattiga tycktes jag mig höra. Vi började hur som helst i kyrkan där dagis-gruppen visade upp ett litet skådespel och sedan bar det ut i mörkret. Alla barnen tände en liten rislampa och så gick vi där längs den mörka gatan och sjöng. Under en stjärnklar himmel kändes det som en ganska fin tradition. Barnsångerna ekade kring husen och vår lilla parad tog sig genom hela byn. Kvällen avslutades med en liten saga från en riddare på en häst och sedan drack vi glögg utanför kyrkan.



     Stjärnklar himmel, varm glögg, ett vimmel av brinnande rislampor och nybakade kakor. Inte så dumt helt enkelt.

---

We celebrated S:t Martin's day here in Westerhofen today. What the saint did to deserve a day I was not able to catch from the priest's speach, but it was something about giving clothing to poor people. However, we started in church were the kids performed a little play and after that we all went out in the dark. All the kids lighted up a small lantern and then we walked the streets singing. Under the beautiful star covered sky it felt like a very nice tradition. The kid songs made echos around the houses and our little parade made it through the whole village. The night ended with a fairytale from a knight on a horse and mulled wine outside the church.
     Stars, warm mulled wine, hundreds of lanterns an homemade cookies. Simply, not too shabby.

Har fått frågan tusen gånger, och varje gång är det lika svårt att svara. Varför jag valde Tyskland, ja. En slump. Möjligheten att se något nytt kom, och jag tog den. Säkert!s ”Fredrik” förklarar nog det bättre än jag, även om det förmodligen inte gör er klokare.

 

 

Och Au pair då. Leka hemmafru på den tyska landsbygden. Småstadsliv. Nej, det är inte min grej - men det är en utmaning. Det är något nytt. Och det ger mig en chans att göra det jag verkligen vill allra mest här i världen – spendera varje ledig timme med Dustin.

Så jag stryker kläder, leker med lego och dansar i en aerobics grupp. Otippat? Kanske. Men jag lär mig ett nytt språk, en ny kultur och träffar nya människor jag aldrig skulle lärt känna annars. Och även om jag aldrig vill bli hemmafru, bo på landsbygden eller stryka strumpor så mår jag bra. Här finns tid att få nya insikter, läsa och fundera ut nästa steg.

Nu har jag ett hus att dammsuga, sedan kommer Prinsessan hem. Men i morgon åker jag in till han som får mitt hjärta att volta med bara ett leende, och då ger vi oss ut på nya äventyr. Puss

---

Why Germany, why Au pair?:

Have got the question a thousand times, and every time I have a hard time answering. Why I picked Germany, well, no reason really. I got an offer seeing something new, and I took it. The song "Fredrik" by Säkert! can probably explain it better than I can, but I doubt that will make you understand anyway.

And about the Au pair-thing. Being in a role play called "Desperate housewifes" in the German countryside. Provincial life. No, that's not what I want - but it is a challenge. It is something new. And it gives me a chance to do the thing I want to do most in this world, spend every free hour with Dustin.

So yes, I iron socks, play with lego and dance in an Aerobics group. Different from everything I am used to, different from everything that's me. But I am learning a new language, a new culture and I get to know people I never would have got to know otherwise. And even if I never want to live like this, have this life, I am doing okay here. Here I have time to get new perspectives, read and figure out the next step.


Now I have a house to vacuum and after that the Princess comes home. But tomorrow I am off to the guy who makes my heart skip a beat and then it's time for new adventures. Kiss

Lever, mår bra och har inte blivit kidnappad. Har sönderslagna knän, en ekonomi som inte riktigt vill ta sig och huvudet fullt av längtan, borden och en färgsprakande höst. Uppdaterar snart, lovar.

---

I am alive, well and have not been kidnapped. Have bruised knees, an economy that is looking sad and the head full of longings, shoulds and an extremely colorful fall. Will update soon, promise.