Ghana - the school
Vinden drog med sig en lukt som låg kvar i ungefär två sekunder och bara sådär var jag tillbaka i Ghana. Märkligt hur sinnena fungerar. Här kommer lite bilder från skolan i Ghana vi arbetade på.
Finaste ungar, finaste Ghana. Åk dit. Puss
Ghana - the school:
The wind brought a smell that stayed for about two seconds and just like that I was back in Ghana. It is strange, how our senses work. Here are some pictures from the school we worked at in Ghana.
Wonderful Ghana. Go there. Kiss
Ghana - the land of Gold
Åh, akut Ghana-längtan just nu.
Jag saknar mina barn, saknar små varma händer och de stora tindrande ögonen. Jag saknar hur de ropar "Madame madame" när man kommer gående och hur småttingarna tultar fram och klättrar upp i knäet på en. Jag saknar Kumasis totala kaos av människor, försäljare, getter och den chockartade värmen. Jag saknar trotrosen där försäljarna springer bredvid, där man har getter i knäet och dörrar måste hållas i för att inte trillar av. Jag saknar friheten av att själv vinka till sig en trotro, ta sig in till Kumasi och köpa sig en Discocake och en mangoläsk på ungefär den enda supermarketen som finns - bara för att man kan. Jag saknar att ligga med Frida på den fortfarande solvarma asfalten och titta på blixtar. Jag saknar att dricka Star hos Business och vansinnesturerna i Mr. Boatengs bil med "Emmanuela" på högsta volym. Jag saknar att se hur solen går upp över de dimsänkta skogarna utanför Dwenewoho, saknar syrsorna på nätterna. Jag saknar att köpa en doball påväg hem från skolan, saknar att köpa Fanice i Esaase. Jag saknar att bli kallad Obruni. Saknar de extremt utmattande promenaderna till Akropong för att köpa färsk frukt. Jag saknar de pulserande rytmerna och babianer som tjuvar frukosten från bordet. Jag saknar att äta toast och dricka te medan solen går upp och kattungarna leker med daggdropparna i gräset. Jag saknar Fufu och godis efter maten bara för att barnen har varit extra jobbiga idag. Jag saknar att vara gift med ungefär hela byn, att alla säger vad de tycker hela tiden och att allt dricks ur påse. Jag saknar barnens sörplande av spagetti och köttfärsås från plastpåsar, saknar Mannys skratt. Jag saknar hur Emelia lär småtjejerna att slå tillbaka, saknar soluppgångar längs Busuas strand. Saknar lyckan över att bussen faktiskt kommer, saknar att ligga och prata med Frida i sängen tills man upptäcker att himmel vi har varit uppe enda tills halv tio! Jag saknar middagarna och Mr. Boatengs historier. Jag saknar sovande kattungar på magen, saknar hur arg Frida blev när de bajsade på hennes byxor, barnens totala missuppfattning av kedjekull och jag saknar att Karlavagnen är upp och ned.
Åh, Ghana - tack för det bästa jag någonsin varit med om. Snart är vi förhoppningsvis tillbaka igen, och jag kan inte vänta. Inte en sekund.
Jag saknar mina barn, saknar små varma händer och de stora tindrande ögonen. Jag saknar hur de ropar "Madame madame" när man kommer gående och hur småttingarna tultar fram och klättrar upp i knäet på en. Jag saknar Kumasis totala kaos av människor, försäljare, getter och den chockartade värmen. Jag saknar trotrosen där försäljarna springer bredvid, där man har getter i knäet och dörrar måste hållas i för att inte trillar av. Jag saknar friheten av att själv vinka till sig en trotro, ta sig in till Kumasi och köpa sig en Discocake och en mangoläsk på ungefär den enda supermarketen som finns - bara för att man kan. Jag saknar att ligga med Frida på den fortfarande solvarma asfalten och titta på blixtar. Jag saknar att dricka Star hos Business och vansinnesturerna i Mr. Boatengs bil med "Emmanuela" på högsta volym. Jag saknar att se hur solen går upp över de dimsänkta skogarna utanför Dwenewoho, saknar syrsorna på nätterna. Jag saknar att köpa en doball påväg hem från skolan, saknar att köpa Fanice i Esaase. Jag saknar att bli kallad Obruni. Saknar de extremt utmattande promenaderna till Akropong för att köpa färsk frukt. Jag saknar de pulserande rytmerna och babianer som tjuvar frukosten från bordet. Jag saknar att äta toast och dricka te medan solen går upp och kattungarna leker med daggdropparna i gräset. Jag saknar Fufu och godis efter maten bara för att barnen har varit extra jobbiga idag. Jag saknar att vara gift med ungefär hela byn, att alla säger vad de tycker hela tiden och att allt dricks ur påse. Jag saknar barnens sörplande av spagetti och köttfärsås från plastpåsar, saknar Mannys skratt. Jag saknar hur Emelia lär småtjejerna att slå tillbaka, saknar soluppgångar längs Busuas strand. Saknar lyckan över att bussen faktiskt kommer, saknar att ligga och prata med Frida i sängen tills man upptäcker att himmel vi har varit uppe enda tills halv tio! Jag saknar middagarna och Mr. Boatengs historier. Jag saknar sovande kattungar på magen, saknar hur arg Frida blev när de bajsade på hennes byxor, barnens totala missuppfattning av kedjekull och jag saknar att Karlavagnen är upp och ned.
Åh, Ghana - tack för det bästa jag någonsin varit med om. Snart är vi förhoppningsvis tillbaka igen, och jag kan inte vänta. Inte en sekund.
I am missing Ghana desperatly right now.
I miss my kids, miss small warm hands and the big sparkling eyes. I miss how they scream "Madame madame" when you are walking towards them, I miss how the small ones toddle towards you and climb up on your lap. I miss Kumasi's chaos with people, salesmen, goats and the incredible heat. I miss the trotros with salesmen running besides them, where you have goats in your lap and have to hold the doors so they don't fall off. I miss the freedom of by yourself catch a trotro, go to Kumasi and buy a Discocake and a soda in pretty much the only supermarket in town - just because you can. I miss lying with Frida on the still hot concrete and watch the bolts. I miss having a Star at Business's spot, miss the crazy rides in Mr. Boateng's car with "Emmanuela" on the highest volume. I miss the sunrise over the tropical forest's mist outside of Dwenewoho, miss the crickets at night time. I am missing buying a doball on the way back from school, miss going to Esaase for Fanice. I miss being called Obruni. Miss the extremely exhausting walks to Akropong for fresh fruit. I miss the pulsating rhytms and baboons who are stealing the breakfast from the table. I miss having a toast and tea while the sun is rising and the kittens are playing with the dewdrops in the grass. I miss Fufu and candy after dinner, just because the kids where a pain in the butt that day. I miss being married to the whole village, miss that everyone speaks their mind all the time and that everyting drinks from a bag. I miss how the kids slurp spaguetti and mincemeat sause from plastic pags, miss Manny's laughter. I miss how Emelia teaches the young girls to fight back, miss sunrises along Busua's beach. Miss the happiness over that the bus actuallt arrives, miss lying in bed talking to Frida until you realize that oh jeez we've been up to halv past nine! I miss the dinners and Mr. Boateng's stories. I miss having sleeping kittens on your stomach, miss how angry Frida was when they had pooped on her pants, miss the kids misunderstandment of the chain game and I miss that the Septentrion is up side down.
Oh Ghana, thanks for the best thing I have ever done. Hopefully we will be back soon again, and I can't wait. Not for a second.
Det drar ihop sig
Himmel, bara 2 dagar kvar nu. Men jag vill ju inte! Vad hande egenligen med de 2 manaderna? Poff.
Himla fina dagar pa kusten, dock har jag Esaase och Kumasi narmast hjartat. Nu har jag dragit pa mig en halsfluss och en massa sandloppe-bett, men annars hade de ju bara varit too good to be true. So, fair.
Frida och jag ar ater ensamma och tillbaka pa samma vandrarhem och samma internet cafe, kanns symboliskt. Nu kraver min hals lite fanice, vi hors i helgen - da ater i Sverige. Ah, Ghana jag kommer sakna dig.
Om att hitta sig sjalv
För att inse hur vackert ett ord är behöver man ibland ta ordet ur sitt sammanhang. Studera det noga utan de omgivande faktorerna, sätta in det på nya plaster, bilda nya sammanhang. Först då kan man greppa ordets betydelse på riktigt, först när man placerar det på en plats där det inte kan smalta in i bakgrunden. Lite som att klippa ut ord från en tidning och klistra på ett kolsvart papper, eller som att bosätta sig i Afrika för en liten tid.
Om livet i Ghana
Sa mycket det finns att beratta, och sa lite tid. Antar att jag far uppdatera er nar jag ar tillbaka i Sverige i stallet. Ghana ar helt underbart, fullt av kaos och liv i varje vra - jag alskar det. Vi jobbar som larare pa en liten skola och nagat mer inspirerande har jag nog sallan varit med om, kanske det ar sa det blir anda. Vi har traffat sa manga trevliga manniskor, och fatt nya fina vanner. Kattungar har vi ocksa, och jag kanner mig bara hemma har. Harmonisk och for forsta gangen kanns det som att jag ar pa ratt plats vid ratt tillfalle.
Nu maste jag springa, vi har lunchplaner som inkluderar fufu, det vill jag inte missa! Tusen kramar till mina fina, puss!
Nu maste jag springa, vi har lunchplaner som inkluderar fufu, det vill jag inte missa! Tusen kramar till mina fina, puss!
