Stina

Dustin och jag har på senaste tiden varit lite smått besatta av "Sweet Genius". Från början var det mest för att vi tyckte att det var så dåligt att vi inte kunde låta bli att titta, men nu på senare tiden måste jag nog motvilligt erkänna att jag faktiskt markerat det som en favorit på TV-boxen...



Mannen i fråga, Ron Ben Israel, har jag haft noll koll på vem det är. Idag bestämde jag mig för att titta lite närmare på vad han har gjort och jisses alltså. Titta bara på den här.



Helt sjukt och jag är förälskad. Den här tårtan är det finaste jag har sett. Här hittar ni fler av hans fantastiska skapelser.


Jag lyfter hatten, bugar och det känns plötligt helt okej att han refererar till sig själv som ett "Sweet Genius".

---

Sweet Genius:

Dustin and I have lately had a small obsession with "Sweet Genius". It started off as a joke, it was so bad that we could not resist to watch it. But now I have do admit that it is marked as a favorite on my recordnings...

I did not have a clue who the man on the show, Ron Ben Israel, was so today I decided to look into what he has done. And oh jeez, just look at this cake! I am officially in love and it is the prettiest thing I have ever seen. You can find more of his cakes here.

I am suddenly very okay about the fact that he refers to himself as a "Sweet Genius".

Igår tog vi en solskenseftermiddag ute vid Santan Mall och jag hade ungefär den bästa eftermiddagen på länge.



Promenader bland doftade blommor, doppad glass, mjuka hundvalpar, en ny parfym som luktar vår, stormvindar i en box och en timme i Barnes and Noble (himlen).

Finaste eftermiddagen.

---

To be fond of dancing was a certain step towards falling in love:

Yesterday we had a beautiful sunny afternoon at Santan Mall and it was pretty much the best afternoon in a long time.

Walks among blossoming flowers, dipped ice cream, soft puppies, a new perfume, hurricance winds in a box and one hour at Barnes and Noble (also known as heaven).

Best afternoon. Best best best.

Insåg hur deppig och tyst bloggen har blivit på senaste, jag ber om ursäkt för det. Livet är inte det minsta deppigt, jag mår helt fantastiskt och det mesta har börjat att ordna upp sig. Men tiden springer iväg och både Dustin och jag är dåliga på det mesta just nu. Utom på att kolla på "Sweet Genius" och äta blåbärsbagels i sommarsolen. Det är vi helt fantastiska på. 
     Uppdateringar, bilder, apelsinblommor och nya äventyr ska ni få höra om snart. Snart som i när min hårddisk går att ansluta, när tiden slutar att springa om oss och hela visumtrasslet är avklarat. Vi hörs, snart! Puss

---

A life sign!:

Just realized how depressed and quiet the blog has been lately, I am sorry for that. Life is not depressing at all, I feel fantastic and things are finally starting to get in order here. But time is running away and both Dustin and I are sucking at pretty much everything right now. Or, well. We are pretty awesome when it comes to watching "Sweet Genius" and eating blueberry bagels in the summer sun.
     Updates, pictures, oranges flowers and new adventures will be up soon. Soon as in when my hard drive can be connected to my computer again, when time stops to pass us and when the whole visa nightmare is over. I'll see you around, soon! Kiss

Ibland när man ligger ynklig i en soffa med mensvärk från helvetet blir ett paket med ens Mammas handstil på det bästa som har hänt någonsin. Sedan hugger det lite i hjärtat när man inser hur långt bort alla är och hur nio timmars tidsskillnad kan få det att känns så mycket längre.

Att säga att jag längtar hem är nog fel uttryck, hem är i mitt fall ganska portabelt, men ibland bara går jag sönder för att jag saknar de som är mina så himla mycket. Jag önskar att de vore lika portabla som resten av mitt liv.

---

About home sickness:

Sometimes when you are laying miserable in a couch with menstrual cramps from hell, a package with your Mum's handwriting on it is the best thing that ever happened. Then it starts stinging a little bit inside when you realize how far away everyone is and how nine hours of time difference can make it feel so much further.

To say that I am home sick would be the wrong expression, home is in my case pretty portable, but sometimes I miss my closest friends and family so much that it hurts. I just wish that they could be as portable as the rest of my life is.

Det bästa med att ha tändstickor istället för toalettspray i badrummet är att det alltid luktar som Lucia där.

---

Bathroom thoughts:

The best thing about having matches instead of bathroom spray in the bathroom is that it always smells like Christmas time in there.

Dustins morföräldrar svängde förbi från Kalifornien i helgen, med sig tog de fulla kassar av solmogna apelsiner och citroner direkt från trädgården! Vi bugade och bockade och nu ligger några här framför fönstret och väntar på att tas hand om.



Lyxigt värre. Nu blir det lemonad för hela slanten!

---

California oranges:

This weekend we had Dustin's grandparents here visiting from California. They brought full bags of sun riped oranges and lemons, directly from their garden! We could not have been more happy and now some of them are laying here in front of our window, waiting to be taken care of.

The small luxaries in life, time to make lemonade!

---

 

Tassar tomtesteg in i det nya för att hitta det jag tappade. Steg för steg, minut för minut. Gör det till mitt.


"The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars." - Jack Kerouac

---

Burn, burn, brun like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars:


Taking small steps into the new to find what I lost. Step for step, minute for minute. Am making it to mine.

"The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars." - Jack Kerouac

En vecka har gått och förundransvärt lite har vi hunnit med. Det känns... skönt. En temperaturstigning på 30 grader i kombination med tidsskillnad kräver ett lugnt tempo, och lugnt har vi tagit det. Vi har träffat vänner och familj, busat med hundarna, varit på löpturer bland kaktusar och skorpioner, spelat beer pong, ätit godis och bara njutit av värmen. Igår hittade vi H&M, en djungelrestaurang och jag fick en mustasch om halsen. En dålig fotograf har jag varit, men här har ni några bilder i allafall:




Lek och promenader med nya bästisarna Monster och Smithwhicks



Palmer, blomster och sol mest hela tiden.



Äntligen i shorts och sandaler igen!



Finaste ljusslingorna i palmerna utanför ingången.



Huset där vi bor.



Och till slut en liten bild från vår middag på ballkongen igår kväll.


Nu har vi äntligen börjat packa upp och anpassa oss till livet här, jag plockar russinen ur kakan och sätter vita stjärnor på svenska flaggan. Det bästa av det bästa, vilken kombination det kan bli.
     Idag jobbar Dustin sin första dag och jag ska börja ansöka om volontärarbete senare ikväll. Nu ska jag laga mig en omelett och sedan ta en tur med min nya cykel (!). Puss

---

Phoenix, the first time:

A week has passed and we have done surprisingly little. It feels... great. A temperature change from winter to summer in combination with time difference demands a slow speed. We have been hanging with friends and family, played with the dogs, taking runs among scorpions and cactuses, been playing beer pong, eating candy and just enjoyed the summer heat. Yesterday we found H&M, a jungle restaurant and I got a mustasch to wear around my neck. I have been a bad photographer but here are some pictures at the dogs, the views and our house.

We have finally started to unpack and adapt to life here now, I am taking the best from the best and am putting white stars at the Swedish flag. What a combination it could be.
     Dustin is working his first day today and I will start applying to volounteer work tonight. Now I am going to make myself an omelet and then go out on adventures with my new bike (!). Kiss

I vilket utvecklat land som helst låter väl det här absurt. I Irak är det en verklighet. Vilka kan ändra på det? Bara vi.
     Första steget är lätt, skriv under här. Sedan är det upp till dig hur mycket du vill strida för det rätta. Men första steget kan alla ta, en underskrift är inget jobb för dig men vilken skillnad det kan göra. Skriv under nu, bums.

(Ja, jag vet. Det har blivit mycket sådant här på sistone. Men det är ju så viktigt och så enkelt. Och förresten så är det bara vårt fel. Hade vi valt att agera snabbare hade världen varit ett så mycket bättre ställe. Så agera! Nu!)

---

Murdered. Reason? Wearing too tight jeans:

In any developed country this would sound absurd. In Iraq it is a reality. Who can change it? Only us.
     The first step is easy, sign here. After that it is up to you how much you want to fight for the right thing. But everyone can take the first step, a siganture is no work for you but can make a huge change in the long run. Sign right away.

(Yes, I know. It has been a lot of these signature things on the blog lately. But it is so important and so simple. And beside that we can only blame this on ourselves. If we would have done something earlier the world would have been a better place by now. So do something! Now!)

---

Att göra en skillnad kan kännas svårt. Idag är allt du behöver göra att se den här filmen och länka vidare.

KONY 2012 from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.


Det handlar om att upplysa. Se, ta in och sprid vidare. För att det är det enda rätta. Och gör det NU.

---

Kony 2012:

It can feel to make a difference. Today is watching and send on this movie all you have to do.

It is all about enlighten people. Watch, take in and send on. Because it is the only right thing to do. And do it NOW.

Efter flygplansturbulens, tullpoliser och ungefär den värsta resan jag varit med om är jag äntligen på plats. Ett nytt kapitel, USA.
     Än så länge har vi inte hunnit med mycket, vi försöker mest ta in temperaturshöjningen och tidsskillnaden. Att bo här kommer att bli en utmaning, men ni vet ju att jag älskar utmaningar.
    Just nu sitter jag i soffan och har sett solen gå upp över bergen. Dricker blåbärste och äter vindruvor med vit choklad. Har tassat runt i tofflor (barfota är uteslutet på grund av vilsna skorpioner som kommer in i huset och hälsar på) och totalt ignorerat väskorna som borde packas upp. Livet rullar på, men jag blir fortfarande lika förundrad när jag ser ut i en öken från fönstret.
   


Nu ska jag försöka organisera kaoset vi lever i. Ta hand om er och hör av er när ni vill, jag saknar er. Puss.

---

Settled in Phoenix:

After airplane turbulance, custom cops and pretty much the worst trip ever I am finally in Phoenix. A new chapter, USA.
     So far we have not really been doing anything special, we are mostly trying to climatise and get over the jetlag. To live here will be a challenge, but you know that I love challenges.
     Right now I am on the couch and have been watching the sunrise over the mountains. Am drinking blueberry tea and eating grapes with white chocloate. I have spent the morning tiping around in house shoes (barefoot is not an option due to scorpions coming inside and visiting) and totally ignored the bags that should be unpacked. Life is moving forward, but I still get amazed when I look outside the window and see desert.

Now I will try to organize the chaos we are living in. Take care and do not be a stranger, I miss you. Kiss

---

<3

Nedräkningen har tickat ned till timmar, väskorna är packade, jobben är uppsagda, vännerna omkramade och nervösa sammanbrott har rullat in med jämna mellanrum det senaste dygnet. Vi är redo för avfärd, för nästa kapitel.
     Jag är livrädd. Det känns långt bort, det känns svårt och det känns så olikt allt jag är van vid. Men det känns rätt. Och jag tror att, hur svårt det än är, att följa hjärtat är det enda rätta. 




Nu ska jag spendera de sista timmarna med släkten och min finaste syster. Puss.

---

Love is all that I can give to you:

The countdown has counted down to hours, the bags are packed, I have quit my jobs, hugged all friends and had nervous break downs the last days. We are ready for depature, ready for the next chapter.
     I am scared to death. It feels far away, hard and unlike anything I know of. But it feels right. And I think that, even how hard it is, to follow your heart is the only right thing.

Now I am going to spend the last hours with the family and my very best sister. Kiss

Ibland får jag känslan av att ni (vi) inte tror att jag gör det här för mig. Att det är ett passivt beslut gynnande någon annan. Om beslutet är rätt för mig vet jag egentligen inte. Men måste det vara likvärdigt med att inte vilja? För jag vill. Över allt annat. Jag vill för mig, för oss, för att. För att just nu är alternativen för oss få, men jag vill vara kvar i pluralet.      
     Ibland gör man uppoffringar som kanske inte är uppoffringar eftersom hjärtat sjunger. Och att ta beslutet som låter sången fortsätta är något jag gör för mig. Bara mig.
     Att ge någon hjärtat på ett silverfat kanske inte passar in i er (vår) uppfattning om självständighet, men jag bryr mig faktiskt inte. Jag vet vad jag vill även i ett vi och just nu är det här det enda rätta. Det är väl inte svårare än så.

---

I've learned that sometimes you just have to say "Fuck it" and live:

Sometimes I get the feeling that you (we) do not think I am doing this for me. That this is a passive decision made for someone else. I am not sure that the decision is right for me right now. But is that the same thing as not wanting to do it? Because I want to. More than anything else. I want to this for me, for us, because. Because right now the alternatives for us are few, but I want to remain in the plural.
     Sometimes you make sacrifices that are not sacrifices because your heart is singing. And to make the decision to keep the song going is something I am doing for me. Only me.
     To give someone your heart on a silver plate might not fit in your (our) idea of independence, but I really do not care. I know what I want even in a we and right now this is the right thing to do. I guess it is not harder than that.