Stina

Ber om ursäkt för radiotystnaden. Det har hänt mycket på senaste. Dustin är nu tillbaka i landet, jag har läst Lonely Planet och lagt upp nya planer, varit gladare är på länge på julmarknad, funderat, funderat, funderat och tillslut tagit ett tungt beslut. Hur det går får jag veta om lite mindre än en vecka, uppdaterar då. Men det känns skönt att jag vet i allafall. Nu har jag packat väskorna och tar snart bussen in till finaste Stuttgart. Där står redan en grönsakssoppa på spisen, och han är det bästa jag vet. Puss

Har du liksom jag inte ett dugg att göra finns det test på ne.se. Själv gjorde jag "Vilken historisk person är du?", testet hittar du här, och mitt resultat blev;

Kullarna utanför fönstret är åter gröna och regnet smattrar mot rutan. Tre månader tog det för regnet att komma, nu känns det nästan ödmjukt.

     Själv är jag inte varm, men frosten har börjat att släppa. Släpper successivt, vecka för vecka, dag för dag, sekund för sekund. Men isen i hjärtat är helt borta, det arga och raka. Kvar är ett litet ljus. Ett litet ljus såhär i adventstider. Det försöker att stråla gult och jag hörde ditt skratt när jag vred på huvudet.

     Försök.

 

 

---

A small candle:

 

The hills outside the window are green once again and the rain drops are dancing in the wind. It took three months for the rain to come, now it almost feels modest.

     I am still not warm, but the frost is slowly letting go. Gradually, from week to week, day to day, second to second. But the ice in my heart is all gone, the angry and straight. Left is a small candle. A small candle here at Christmas time. It is trying to shine yellow and I heard your laughter when I turned my head.

     Try.

En liten rättelse;

De senaste 20 dagarna har varit de mest patetiska, gråa dagarna jag någonsin haft. Ni säger att det har gått fort, att det går fort och att man kan njuta av ensamtiden - men vet ni? Ni har fel. På riktigt.
     Jag tycker om att vara ensam. Jag går gärna på bio ensam, läser på ett café, ligger en hel dag i sängen med skrivblocket eller omorganiserar. Ensamtid stör mig inte. Det här är något annat. Jag har i 20 dagar varit fast i en by som inte har något mer än en kyrka, där det inte finns någon annan stans att gå en till en ny åker. Fast i ett hus där jag inte är bekväm med något annat än min ensamtid på rummet, som jag nu blivit obekväm att ta efter ett samtal med familjen. Jag är ensam, fastän jag aldrig får vara själv. I det här helvetshålet finns det så många borden och krav att jag blir galen. Att ta bussen in till Aalen varje helg har varit min räddning, till civilisationen. Det kostar dock skjortan och med min nuvarande pengasitauation är det inte ett alternativ att göra mer än en gång i veckan.
     Så, jag är fast i ett hus med människor jag inte tycker om, med krav jag inte vill leva upp till. Jag har ingen möjlighet att ta mig i från den här byn där ingen pratar engelska för att faktiskt kunna träffa människor jag tycker om att umgås med  - och här finns ingenting att göra. Att läsa en bok, titta på film eller liknande sysslor är ingenting jag borde göra då familjen har klagomål och åsikter om allt jag gör.
     I vanliga fall är det här okej. Det är okej fyra dagar i veckan, för jag vet att jag kommer få tre underbara dagar med Dustin i Stuttgart. Stuttgart, som jag faktiskt älskar. Dustin är min livboj också under veckorna, då han är den ende som faktiskt vet hur jag har det. Vet hur det är här. Nu när han är borta har jag ingen jag kan prata med, och ingen att fly till under helgerna.


Jag är extremt duktig på att göra det bästa av situationen, ger aldrig upp och kämpar stenhårt för att vända på steken. Det vet ni. Det gör jag alltid. Och det här är inget undantag, men det finns inget att göra åt det här. Tro mig, jag har försökt. Det här helveteshålet kommer alltid att vara ett helveteshål, det enda jag kan göra är att njuta av tiden i Stuttgart.
     Tiden varken har eller kommer att gå fort. Jag är inte beroende av någon, jag kastar inte bort möjligheter och jag har inga problem med att vara ensam, så sluta att påstå det. Det är inte sant, inte något av det. Nu vet ni.

---

Since awhile ago:

A small correction; The last 20 days have been the most pathetic, grey days I have ever had. You keep telling me that time has gone fast, that time is going fast and that I should enjoy the alone time. But you are wrong.
     I love being alone. I love going to the movies by myself, read at a coffee house, spend a whole day in bed with the notebook or just re-organize. Being by my self does not bother me. This is something else. For 20 days I have been stuck in a village that has nothing more than a church, where there's no place to go to than a new field. Stuck in a house where I am not comfortable with anything else than being in my room, which my family dislike. I am alone, but I can never be by my self. In this hell hole there is so many shoulds and rules that I am going insane. To take the bus into Aalen every weekend has been my only light, to civilization. But with my economy that is only an option once a week.
     So, I am stuck in a house with people I don't like, with rules I do not want to follow. I cannot leave this village where no one speaks English to actually meet people I like - and I have nothing to do here. To read a book, watch a movie or similar is nothing I should to, because that family has opinions about everything I do - and it drives me crazy.
     Normally this is okay. It's okay four days a week, because I know I will get 3 wonderful days with Dustin in Stuttgart after that. And I love Stuttgart. Dustin is my savior also during the week, because he is the only one who knows how my situation actually is. Now he is gone and I have no one, nothing. And no one to run away to during the weekend.

I always try to make the best out of the situation, never give up and always fight my hardest to turn everything into something positive. You know that. I always do. And I have been doing that, but there is nothing to do anymore. This hell hole will always be a hell hole. The only thing I can do is to enjoy my time in Stuttgart, and try to make that outweigh my little hell.
     Time has neiher gone fast nor is it going. I am not dependent, I am not throwing away possibilities and I have no issues being alone. That is not my issue, so stop saying that. This is hell for other reasons, and now you know.

Spenderat min kväll tillsammans med Amanda på Skype. Pratat framtid, livet och sex. Få saker är så stimulerande som att kunna prata öppet med en nära vän.

På terrassen i solskenet i bara en tunn kofta. En sömning geting på fönsterrutan, en fjäril som fladdrade förbi i den svala brisen. Septembervärme, julpynt och solsken. En sannerligen annorlunda december, men jag älskar det.

Rädd för att jag inte är rädd. Rädd för vad det betyder. Hoppas på att det är oss, och inte jag.
Kanske att jag aldrig får veta om jag fortsätter att vara rädd.
Kanske att jag borde sluta vara så mycket som jag är.
Dags för, resten av mitt liv?

---

About being scared:

Scared for not being scared. Scared of what that means. Am hoping it's because of us, and not me. Maybe I will never find out if I stay scared. Maybe I should stop being so much like me. Maybe it's time for, the rest of my life?

Livet rullar på som livet mest gör, det går långsamt men det går. Min finaste vän här är fyrfotad och har två bruna ögon som kan göra de mest ensamma nätterna lite varmare. Men med kindpussar, julpynt och ett inre lugn tycker jag nog att det blir bättre. Stadslivet och allt vad det innebär saknas, likaså han som bär på min lycka. Tiden rullar på med böcker, sortering av hårddisken (kanske till och med i plural) och Sex and the City. Guldkanten sätts av långa samtal på Skype och sms som dyker upp utan förvarning. En hemmagjord kalender kan också värma i novembermörkret.
     Nu ska jag koka mig en kopp te och försvinna till New York för en liten halvtimme. I morgon blir det julmarknad, och inte minst - en dag mindre. Puss (och tack för att ni finns även när allt jag orkar säga är grått).

---

Status update #3, 13/24:

The days are passing by, slowly but still in movement. My best friend here is four-footed and has two brown eyes that makes the loneliest nights a bit warmer. But with kisses on the cheek, Christmas decorations and an inner peace I think we are improving. I miss the the city life and all what it comes with, no less he who carries my happiness. Time is passing with books, rearrangement of my hard drive (possibly in plural) and Sex and the City. The highlights of the days are long converstations on Skype and unexpected texts. A homemade calender also warms in the November darkness.
     Now I am going to make myself a cup of tea and then leave for New York for half an hour. Tomorrow it's Christmas market and never the less, one day less. Kiss (and thank for being there even when all I can say is grey).

What you find now (I think I love you)

Ber om ursäkt för oredan på bloggen, designen är påväg att uppdateras. Förhoppningsvis ser det bättre ut snart.

---

An apology:

I'm sorry about the mess on the blog, the design is being updated at the moment. Hopefully it will look better soon.

En solig åker, fyra varma tassar och på mina egna villkor. Ensamhetens skuggor tornar då och då upp sig utan förvarning, men man får fösa undan dem så gått det går. Till exempel med en lila tekopp, samtal med finaste vännerna, brev, en syster som inspirerar eller bara med en bok i sängen. Det kanske inte är en dans, men jag är åtminstone i rörelse.

---

Status update #2, 6/24

A sunny field, four warm paws and my conditions. The shadows of loneliness sometimes apperars without a warning, but you just have to try to make them disappear. For example with a purple tea cup, Skype with my very best friends, letters, a sister who inspires or just a book in bed. Maybe it's not a dance, but I am at least moving.

Sex and the City, engelska, Skype, mail, blåmärkta knän, en modig syster, planer, en rapande labrador, yoga och fikonsylt.

Frosten biter hårt under nätterna och på morgonen är berget täckt i en grå dimma. Ibland öppnar sig himlen på eftermiddagen, solen värmer upp och ger färg. Den försvinner sedan lika snabbt och ger en eftersmak av tvivel. Men ljuset behövs, även om det ger konstraster. Ibland blir min enda ljuskälla det kalla skenet från datorn, ibland är det strålkastarna från en liten svart bil.
     November är som november mest brukar, en väntan. Nu mest på besked. Besked om en framtid som jag hoppas ser ljus ut. Hjälplösheten sticker i bröstet, rastlösheten i benen. Visst ljusnar det vid kullen, men solen går allt senare upp på morgonen och jag är rädd för att behöva vänta. Igen. 
     Ibland blir att veta vad man vill nästan en ännu större utmaning, strömmen man simmar emot blir starkare. Men Håkan vet på svar, kanske att drunkna inte är så illa om det får en att drömma och hoppas på att en seglande båt ska komma.

---

Status update #1, 2/24:

The frost bites hard during the night and in the morning the hill is covered in a grey cloud. Sometimes the sky opens up during the afternoon, the sun warms and gives color. Then it disappears as quickly as it came and gives an aftertaste of doubt. But the light is needed, even if it gives contrasts. Sometimes my only light source is the cold light from the computer screen, sometimes the beam from a small, black car.
     November is what November most often is, a waiting. Now mostly on answers. Answers about a future I hope is looking bright. The helplessness is stinging in the chest, the restlessness in the legs. It looks clearer behind the hill, but the sun comes up later every morning and I am afraid that I will have to wait. Again.
     Sometimes knowing what you want is an even bigger challenge, it suddenly feels harder to achieve when the whole worlds seems to be working against you. But Håkan always gives answers, maybe to drown is not that bad if it makes you dream and hope that a boat someday will come.

Att ha någon som ändrar sig för dig är fint, men kanske att vara villig att ändra på sig för någon annan är något ännu bättre.

---

Change:

To have someone who changes for you is maybe what everyone wants, but maybe to be willing to change for someone else means more.

Har mycket att uppdatera och noll ambition att göra så. Tänkte i stället säga att även om min lycka flyr landet på måndag till vackra Ghana, och att temperaturen sjunker drastigt med solen så går det nog ändå det här. För jag har gula blommor på skrivbordet, fyra vänner på hårddisken, en låda full med te och sedan så kan några hoppsasteg faktiskt rädda dagen ibland.

---

A small note:

Have a lot to update and cero ambition to do so. Just going to say that even if my happiness leaves the country on Monday to the beautiful Ghana, and that the temperature is sinking drastically with the sun, I think it will be okay. Because I have yellow flowers on my desk, four friends on my hard drive, a box full of tea and a few skips might actually save the day sometimes.

Lever, mår bra och har inte blivit kidnappad. Har sönderslagna knän, en ekonomi som inte riktigt vill ta sig och huvudet fullt av längtan, borden och en färgsprakande höst. Uppdaterar snart, lovar.

---

I am alive, well and have not been kidnapped. Have bruised knees, an economy that is looking sad and the head full of longings, shoulds and an extremely colorful fall. Will update soon, promise.