Sedan en tid tillbaka

En liten rättelse;

De senaste 20 dagarna har varit de mest patetiska, gråa dagarna jag någonsin haft. Ni säger att det har gått fort, att det går fort och att man kan njuta av ensamtiden - men vet ni? Ni har fel. På riktigt.
     Jag tycker om att vara ensam. Jag går gärna på bio ensam, läser på ett café, ligger en hel dag i sängen med skrivblocket eller omorganiserar. Ensamtid stör mig inte. Det här är något annat. Jag har i 20 dagar varit fast i en by som inte har något mer än en kyrka, där det inte finns någon annan stans att gå en till en ny åker. Fast i ett hus där jag inte är bekväm med något annat än min ensamtid på rummet, som jag nu blivit obekväm att ta efter ett samtal med familjen. Jag är ensam, fastän jag aldrig får vara själv. I det här helvetshålet finns det så många borden och krav att jag blir galen. Att ta bussen in till Aalen varje helg har varit min räddning, till civilisationen. Det kostar dock skjortan och med min nuvarande pengasitauation är det inte ett alternativ att göra mer än en gång i veckan.
     Så, jag är fast i ett hus med människor jag inte tycker om, med krav jag inte vill leva upp till. Jag har ingen möjlighet att ta mig i från den här byn där ingen pratar engelska för att faktiskt kunna träffa människor jag tycker om att umgås med  - och här finns ingenting att göra. Att läsa en bok, titta på film eller liknande sysslor är ingenting jag borde göra då familjen har klagomål och åsikter om allt jag gör.
     I vanliga fall är det här okej. Det är okej fyra dagar i veckan, för jag vet att jag kommer få tre underbara dagar med Dustin i Stuttgart. Stuttgart, som jag faktiskt älskar. Dustin är min livboj också under veckorna, då han är den ende som faktiskt vet hur jag har det. Vet hur det är här. Nu när han är borta har jag ingen jag kan prata med, och ingen att fly till under helgerna.


Jag är extremt duktig på att göra det bästa av situationen, ger aldrig upp och kämpar stenhårt för att vända på steken. Det vet ni. Det gör jag alltid. Och det här är inget undantag, men det finns inget att göra åt det här. Tro mig, jag har försökt. Det här helveteshålet kommer alltid att vara ett helveteshål, det enda jag kan göra är att njuta av tiden i Stuttgart.
     Tiden varken har eller kommer att gå fort. Jag är inte beroende av någon, jag kastar inte bort möjligheter och jag har inga problem med att vara ensam, så sluta att påstå det. Det är inte sant, inte något av det. Nu vet ni.



Since awhile ago:

A small correction; The last 20 days have been the most pathetic, grey days I have ever had. You keep telling me that time has gone fast, that time is going fast and that I should enjoy the alone time. But you are wrong.
     I love being alone. I love going to the movies by myself, read at a coffee house, spend a whole day in bed with the notebook or just re-organize. Being by my self does not bother me. This is something else. For 20 days I have been stuck in a village that has nothing more than a church, where there's no place to go to than a new field. Stuck in a house where I am not comfortable with anything else than being in my room, which my family dislike. I am alone, but I can never be by my self. In this hell hole there is so many shoulds and rules that I am going insane. To take the bus into Aalen every weekend has been my only light, to civilization. But with my economy that is only an option once a week.
     So, I am stuck in a house with people I don't like, with rules I do not want to follow. I cannot leave this village where no one speaks English to actually meet people I like - and I have nothing to do here. To read a book, watch a movie or similar is nothing I should to, because that family has opinions about everything I do - and it drives me crazy.
     Normally this is okay. It's okay four days a week, because I know I will get 3 wonderful days with Dustin in Stuttgart after that. And I love Stuttgart. Dustin is my savior also during the week, because he is the only one who knows how my situation actually is. Now he is gone and I have no one, nothing. And no one to run away to during the weekend.

I always try to make the best out of the situation, never give up and always fight my hardest to turn everything into something positive. You know that. I always do. And I have been doing that, but there is nothing to do anymore. This hell hole will always be a hell hole. The only thing I can do is to enjoy my time in Stuttgart, and try to make that outweigh my little hell.
     Time has neiher gone fast nor is it going. I am not dependent, I am not throwing away possibilities and I have no issues being alone. That is not my issue, so stop saying that. This is hell for other reasons, and now you know.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0