Höstskygg
Luften kändes plötsligen klarare och var nästan förebrående genomskådande. Som att jag blev synad ut i de uppslitna sömmarna.
Sommarens sorglöshet försvinner snabbare och snabbare efter solnedgången och jag är rädd att jag inte är redo. Inte redo för syrliga äpplen, kyliga nätter eller fullbokade kalendrar.
För första gången är jag höstskygg och det skrämmer mig. Känslan av att inte hinna med, att inte vara på plats, att inte räcka till. Solstrålarna försvinner genom mina fingrar och det verkar som jag har glömt hur man får dem att stanna.
Fall shyness:
The air suddenly felt clearer and was almost reproachfully penetrating. Like I was being inspected all the way out to my teared open seams.
The lightheartedness of the summer is disappearing faster and faster after sunset and I am scared that I am not ready. Not ready for sour apples, cold nights or over booked calenders.
For the first time I am experiencing fall shyness and it scares me. The feeling of not catching up, not being in place, not being enough. The sun beams are sipping through my fingers and it seems like I have forgotten how to make them stay.
Höst är väl aldrig direkt kul, grått och kallt, tillbaks till jobbet igen och allt sånt. :/ Det är väl därför man får passa på att leva under sommaren och göra mycket för att kunna tänka tillbaka på sen under vinterhalvåret. :)
Men du verkar ju haft en bra sommar du också i.a.f. :)
