I survived Glamis 2012
För några helger sedan åkte jag ut på min allra första Desert trip. Det var... annorlunda, men spännande. Vi tog toyhaulern från Gilbert på fredagskvällen och rullade mot Glamis, Kaliforninen. Väl på plats slog vi läger och resten av helgen spenderades med öl, lägereldar, musik, motorsnack (det är väl undeförstått att jag inte stod för snacket?) och galna åkturer i sandrails. Sanddynorna var så mäktiga och landskapet väl utanför civilisationen majestätiskt.
Sandrails då. Jag skrattade konstant under åkturerna, de tolkade det som att jag tyckte att det var roligt. Roligt var det, men skrattet var mer ett av de där hysteriskt livrädda skratten. Herregud. Man gasar på i 90 km/h över gupp, sand och stenar. Sanden flyger, du skumpar som i den värsta karusellen, grenar piskar och du klättrar upp över 125 meter höga sanddynor och åker ner lika snabbt. En galen bergodalbana genom öknen, jag skrattade av rädsla över hastigheten, höjden och avsaknaden av kontrollen. Men roligt hade jag, det ligger något beroendeframkallande i adrealinkickarna.
Efter tre intensiva dagar rullade vi tillbaka mot Arizona. Trötta, sandiga och smutsiga. Men en upplevelse var det och jag hade roligt. Här får ni se lite bilder från helgen.
För varje ny stad jag flyttar till har jag lovat mig själv att prova på en ny aktivitet. Sandrails blev Gilberts.
I survived Glamis 2012:
I went out on my very first desert trip a couple of weekends ago. It was... different, but exciting. We took the toyhauler from Gilbert and rolled out to Glamis, California late Friday night. Once arrived we settled in camp and the rest of the weekend was spent with beer, camp fires, music, motor talk (I am guessing it is implied that I was not the one talking?) and crazy rides on sandrails. The dunes were majestic and the landscape out of civilization beautiful.
So, sandrails. I was laughing non stop during the rides, they took it as I thought it was fun. It was fun, but the laughter was more like one of those hysterical scared-to-death-laughters. Oh dear god. You are flying through the desert at 60 mph over bumps, sand and rocks. The sand is flying, you are bumping as in the worst carusell, branches are hitting your legs and you are climbing 300 feet tall dunes and going down just as fast. A crazy rollercoaster through the desert, I was laughing of fear of the speed, the height and the lack of control. But I did have fun, it is something slightly addicting about the adrenaline kicks.
We left back to Arizona after three intense days. Tired, dirty and sandy. But it was an experience and I had a good time. Here are some pictures from the weekend.
I promised myself to try a new activity for every new town I move to. Sandrails are Gilbert's.
Sandrails då. Jag skrattade konstant under åkturerna, de tolkade det som att jag tyckte att det var roligt. Roligt var det, men skrattet var mer ett av de där hysteriskt livrädda skratten. Herregud. Man gasar på i 90 km/h över gupp, sand och stenar. Sanden flyger, du skumpar som i den värsta karusellen, grenar piskar och du klättrar upp över 125 meter höga sanddynor och åker ner lika snabbt. En galen bergodalbana genom öknen, jag skrattade av rädsla över hastigheten, höjden och avsaknaden av kontrollen. Men roligt hade jag, det ligger något beroendeframkallande i adrealinkickarna.
Efter tre intensiva dagar rullade vi tillbaka mot Arizona. Trötta, sandiga och smutsiga. Men en upplevelse var det och jag hade roligt. Här får ni se lite bilder från helgen.
För varje ny stad jag flyttar till har jag lovat mig själv att prova på en ny aktivitet. Sandrails blev Gilberts.
I survived Glamis 2012:
I went out on my very first desert trip a couple of weekends ago. It was... different, but exciting. We took the toyhauler from Gilbert and rolled out to Glamis, California late Friday night. Once arrived we settled in camp and the rest of the weekend was spent with beer, camp fires, music, motor talk (I am guessing it is implied that I was not the one talking?) and crazy rides on sandrails. The dunes were majestic and the landscape out of civilization beautiful.
So, sandrails. I was laughing non stop during the rides, they took it as I thought it was fun. It was fun, but the laughter was more like one of those hysterical scared-to-death-laughters. Oh dear god. You are flying through the desert at 60 mph over bumps, sand and rocks. The sand is flying, you are bumping as in the worst carusell, branches are hitting your legs and you are climbing 300 feet tall dunes and going down just as fast. A crazy rollercoaster through the desert, I was laughing of fear of the speed, the height and the lack of control. But I did have fun, it is something slightly addicting about the adrenaline kicks.
We left back to Arizona after three intense days. Tired, dirty and sandy. But it was an experience and I had a good time. Here are some pictures from the weekend.
I promised myself to try a new activity for every new town I move to. Sandrails are Gilbert's.
Kommentarer
Trackback
