Lägesuppdatering #1, 2/24
Frosten biter hårt under nätterna och på morgonen är berget täckt i en grå dimma. Ibland öppnar sig himlen på eftermiddagen, solen värmer upp och ger färg. Den försvinner sedan lika snabbt och ger en eftersmak av tvivel. Men ljuset behövs, även om det ger konstraster. Ibland blir min enda ljuskälla det kalla skenet från datorn, ibland är det strålkastarna från en liten svart bil.
November är som november mest brukar, en väntan. Nu mest på besked. Besked om en framtid som jag hoppas ser ljus ut. Hjälplösheten sticker i bröstet, rastlösheten i benen. Visst ljusnar det vid kullen, men solen går allt senare upp på morgonen och jag är rädd för att behöva vänta. Igen.
Ibland blir att veta vad man vill nästan en ännu större utmaning, strömmen man simmar emot blir starkare. Men Håkan vet på svar, kanske att drunkna inte är så illa om det får en att drömma och hoppas på att en seglande båt ska komma.
Status update #1, 2/24:
The frost bites hard during the night and in the morning the hill is covered in a grey cloud. Sometimes the sky opens up during the afternoon, the sun warms and gives color. Then it disappears as quickly as it came and gives an aftertaste of doubt. But the light is needed, even if it gives contrasts. Sometimes my only light source is the cold light from the computer screen, sometimes the beam from a small, black car.
November is what November most often is, a waiting. Now mostly on answers. Answers about a future I hope is looking bright. The helplessness is stinging in the chest, the restlessness in the legs. It looks clearer behind the hill, but the sun comes up later every morning and I am afraid that I will have to wait. Again.
Sometimes knowing what you want is an even bigger challenge, it suddenly feels harder to achieve when the whole worlds seems to be working against you. But Håkan always gives answers, maybe to drown is not that bad if it makes you dream and hope that a boat someday will come.
November är som november mest brukar, en väntan. Nu mest på besked. Besked om en framtid som jag hoppas ser ljus ut. Hjälplösheten sticker i bröstet, rastlösheten i benen. Visst ljusnar det vid kullen, men solen går allt senare upp på morgonen och jag är rädd för att behöva vänta. Igen.
Ibland blir att veta vad man vill nästan en ännu större utmaning, strömmen man simmar emot blir starkare. Men Håkan vet på svar, kanske att drunkna inte är så illa om det får en att drömma och hoppas på att en seglande båt ska komma.
Status update #1, 2/24:
The frost bites hard during the night and in the morning the hill is covered in a grey cloud. Sometimes the sky opens up during the afternoon, the sun warms and gives color. Then it disappears as quickly as it came and gives an aftertaste of doubt. But the light is needed, even if it gives contrasts. Sometimes my only light source is the cold light from the computer screen, sometimes the beam from a small, black car.
November is what November most often is, a waiting. Now mostly on answers. Answers about a future I hope is looking bright. The helplessness is stinging in the chest, the restlessness in the legs. It looks clearer behind the hill, but the sun comes up later every morning and I am afraid that I will have to wait. Again.
Sometimes knowing what you want is an even bigger challenge, it suddenly feels harder to achieve when the whole worlds seems to be working against you. But Håkan always gives answers, maybe to drown is not that bad if it makes you dream and hope that a boat someday will come.
Kommentarer
Trackback
