Enad #2
En stjärnklar kväll när minusgraderna nöp i kinderna släppte ångesten i hjärtat. Domkyrkan sträckte sig upp mot kvällhimlen och snön krasade lätt under fötterna. Väskorna var halvpackade, en sprucken röst sjöng mina ord och plötsligt liksom förstod vi varandra. Som att vi efter alla dessa år äntligen såg varandra rakt in i ögonen. Uppriktigt och under tystnad, medan andedräkten frös till kristaller på halsduken.
Vi skiljs som vänner. Du och jag, Uppsala.
United #2:
The anguish disappeared a starry night while the negative degrees where pinching the cheeks. The Cathedral streched up towards the night sky and the snow crunched under the boots. The bags were half packed, a cracked voice sang my words and suddently we just understood eachother. Like we after all these years suddenly looked eachother straight into the eyes. Honestly and silent, while our breathes froze to cristals on the scarf.
We part as friends. You and me, Uppsala.
Kommentarer
Trackback
