Hejdå, tjoho och smygtårar
Jisses, livet har sprungit i från bloggandet och mycket har hänt sedan sist.
I söndags dukade jag och Dustin upp till kalas när mina finaste flickor damp in på fika och hejdå-kramar. Vi åt kanelbullar, frukt, kakor och finaste Sophia tog med sig Schwartswalds-tårta - eftersom det är precis dit vi flyttar. Till Schwartswald.
En massa hejdå-kramar och visst blev man lite ledsen i hjärtat. Finaste flicks, tur att Skype finns. Annars skulle jag nog gå av på mitten.
I måndags tog jag återigen itu med livet och körde upp igen, efter misslyckadet i fredags kändes det inte direkt som en dans på rosor, men banne mig att jag fixade det! Stenen i magen försvann och jag firade med Dustin och systrarna. På kvällen blev det dags för avgång, Lotta och Karin vinkade av oss på stationen och jag grät lite i smyg på toaletten. Duon Stina-Lotta splittrades för ett litet tag, och det kändes sorligt. Insåg senare att den inte går att splittra, hur många mil det än är i mellan.
Nu befinner vi oss äntligen nere i Vejbystrand, inväntade nästa äventyr. Blåsiga promenader längs stranden, Karin Boye, levande ljus och bara det där lugnet. Dock jobbar vi stenhårt på någonstans att bo, och jobb till Dustin. Men Skåne är ju ändå Skåne.
Nu ska jag avsluta det här alldeles för långa inlägget, det vankas pizza ikväll. Vi hörs när vi råkas, ta hand om er. Puss
Long time ago since blogging, but sometimes life just comes in between.
Last Sunday Dustin and I had a small good bye-party for my favourite girls. We ate cinnamon rolls, fruit, cookies and my sweetest Sophia brought Schwartzwald cake, because that's where we are moving - to Schwartzwald. Lots of good bye-hugs and it was a bit sad, but thank god for Skype - otherwise I would break.
The next day I once again decided to take my driving test, after the failure last Friday I was both motivaded and scared-to-death-nervous. But I made it! Life felt so much easier and I celebrated with Dustin and my sisters.
That evening it was time for take off, Lotta and Karin waved goodbye at the station and I hid at the train toilet crying. The duo Stina-Lotta was separeted for awhile, and that felt awful. Later on I realized we can't be seperated, no matter how long the distance is between us.
Now we are in wonderful Vejbystrand, waiting for the next adventure. Windy walk along the beach, Karin Boye, candle lights and the peacefulness. We are working our ass off to find a job and apartment for Dustin, but Skåne is Skåne and you can't feel nothing but relaxed here.
Now I'm going to finish this far too long post, it is time for pizza. I see you when I see you and take care, kiss.
I söndags dukade jag och Dustin upp till kalas när mina finaste flickor damp in på fika och hejdå-kramar. Vi åt kanelbullar, frukt, kakor och finaste Sophia tog med sig Schwartswalds-tårta - eftersom det är precis dit vi flyttar. Till Schwartswald.
En massa hejdå-kramar och visst blev man lite ledsen i hjärtat. Finaste flicks, tur att Skype finns. Annars skulle jag nog gå av på mitten.
I måndags tog jag återigen itu med livet och körde upp igen, efter misslyckadet i fredags kändes det inte direkt som en dans på rosor, men banne mig att jag fixade det! Stenen i magen försvann och jag firade med Dustin och systrarna. På kvällen blev det dags för avgång, Lotta och Karin vinkade av oss på stationen och jag grät lite i smyg på toaletten. Duon Stina-Lotta splittrades för ett litet tag, och det kändes sorligt. Insåg senare att den inte går att splittra, hur många mil det än är i mellan.
Nu befinner vi oss äntligen nere i Vejbystrand, inväntade nästa äventyr. Blåsiga promenader längs stranden, Karin Boye, levande ljus och bara det där lugnet. Dock jobbar vi stenhårt på någonstans att bo, och jobb till Dustin. Men Skåne är ju ändå Skåne.
Nu ska jag avsluta det här alldeles för långa inlägget, det vankas pizza ikväll. Vi hörs när vi råkas, ta hand om er. Puss
Long time ago since blogging, but sometimes life just comes in between.
Last Sunday Dustin and I had a small good bye-party for my favourite girls. We ate cinnamon rolls, fruit, cookies and my sweetest Sophia brought Schwartzwald cake, because that's where we are moving - to Schwartzwald. Lots of good bye-hugs and it was a bit sad, but thank god for Skype - otherwise I would break.
The next day I once again decided to take my driving test, after the failure last Friday I was both motivaded and scared-to-death-nervous. But I made it! Life felt so much easier and I celebrated with Dustin and my sisters.
That evening it was time for take off, Lotta and Karin waved goodbye at the station and I hid at the train toilet crying. The duo Stina-Lotta was separeted for awhile, and that felt awful. Later on I realized we can't be seperated, no matter how long the distance is between us.
Now we are in wonderful Vejbystrand, waiting for the next adventure. Windy walk along the beach, Karin Boye, candle lights and the peacefulness. We are working our ass off to find a job and apartment for Dustin, but Skåne is Skåne and you can't feel nothing but relaxed here.
Now I'm going to finish this far too long post, it is time for pizza. I see you when I see you and take care, kiss.
Kommentarer
Trackback
